Rover P7 - bilen och projektet

Så lik en vanlig P6 - och ändå så annorlunda!

Ian Glass från Llandyrnog, Denbigh, i norra Wales, äger den enda P7:an som "överlevt". Här är hans personliga historia om bilen, med en massa fakta som inte tidigare varit kända, åtminstone inte för RCoS webmaster.

Först lite om tankarna bakom P7-projektet. Rover hade alltid byggt bilar med fyr- och sexcylindriga motorer.
När man konstruerade P4:an gjorde man misstaget att först bygga den sexcylindriga 75:an. När den fyrcylindriga 60:an kom hade denna bil svårt att ta sig fram och accelerationen kunde mätas med en årsalmanacka! I branta uppförsbackar tvingades passagerarna gå ur för att bilen skulle orka upp.
När man konstruerade P7:an gjorde man inte om detta misstag, utan byggde först en bil med acceptabla prestanda med en fyrcylindrig motor. Man räknade också med att av ekonomiska skäl bygga en sexcylindrig motor på samma bana som den fyrcylindriga. Därför är P7:ans sexa de facto en P6 fyra med två extra cylindrar. 1963 när 2000 lanserades fanns fem P7-prototyper under test. Min, 47 GYK, blev inregistrerad 1963.
Förändringarna jämfört med P6:an var förändrad fjädring i fram, Girling bromsar i fram (men fortfarande Dunlop i bak), annorlunda design i fronten, mindre grill, strålkastarna bakom skyddsglas, främre nummerplåten var lutad för att styra in kylluft till kylaren, annorlunda framskärmar, större motorhuv med ventilationsgaller, hastighetsmätare som går till 225 km/h, en speciell differential, och konstiga ventilationshål både i panelen mellan bakdörrarna och bakrutan och mellan bakrutan och bagageluckan, vilket möjligen kan vara ett tidigt försök med automatisk ventilation.
Ventilslammer var ett av problemen med denna motor och en av mina reservmotorer hade ett snyggt ljuddämpande hölje, och dessutom är bilen mycket trögstyrd vid låga farter, vilket säkert kunnat lösas med servostyrning om bilen nått produktion.
V8:ans Roverhistoria finns noggrant beskriven. Här räcker att konstatera att när William Martin-Hurst hittade Buicks V8 och mätte upp den, var det fullt logiskt att välja den motorn, fram den egna raka 6:an och slippa enorma kostnader för att anpassa bilen till en ny motor.
P7:an har mycket bättre väghållning än en vanlig P6:a. Den tar kurvor som ginge den på räls och den accelererar som en skållad råtta! 65 km/h på ettan, 100 på tvåan, 160 på trean och mätaren i bott (mer än 225 km/h) på fyran! Jag vet inte den verkliga toppfarten, men tack vare vår lokala polis, vet jag att den visar 10 km/h för lite när den visar 160.
Fyra av de byggda bilarna användes för krocktester, men min kom undan. Hoppas denna korta berättelse kan ta död på alla rykten som gått om dåliga prestanda och väghållning.
Som ett kuriosa, just som SD1:an kom ut på marknaden blev jag upphunnen av en sådan på en snabb vindlande väg i Snowdonia. När jag tryckte gasen i botten på min P7:a var det inget snack om saken längre, så jag tror ägaren till SD1:an åkte till sin bilförsäljhare och klagade på att han blivit frånåkt av en gammal 2000!

Ian