SD1 1976-1987 - slutet på en epok

Där här bilden har tagits av Clay Pierce i USA. Det är hans egen bil, en SD1 V8 från 1980.

Fler bilder

Historia:

Modellen introducerades 1976 och den sista bilden byggdes 1986.
I och med att Rover släppte det som vi i dagligt tal kallar SD1 bröt man på en rad punkter med den tradition som fanns nedärvd inom företaget. Man lät inte produktionen löpa parallelt med en annan modell för att ha en bas att stå på som vid skiftena mellan P4, P5 och P6 .
Här hade man i förväg bestämt ett datum för avslutandet av P6 oavsett vad som hände med SD1. Det var lite fatalistiskt "vinna eller försvinna". Det var också klart för alla inblandade att den nya bilen var framtagen under ett skede där ekonomi hade varit ett avgörande ord och inte enbart kvalité. Jag kan höra ramaskriet från vissa av er för ni älskar ju er SD1 - precis som jag gör med min.
Dock ska man ha i minnet, så här tjugo år efteråt, att SD1 inte bara vann "årets bil 1977 " utan även fick utmärkelsen "årets mest bogserade bil" i sitt hemland. Detta var en avart av priset "Årets dragbil" som SD1 erhöll mycket tack vare sina självjusterande bakre stötdämpare.

Med SD1 släppte man in nya idéer vad gällde produktionskontroll på verkstadsgolvet och minskade på den grupp arbetare som gått under beteckningen kvalitetskontrollanter till förmån för datorer och maskiner. Man började använda sig av teknik som, i sann Roveranda var ny och i vissa fall banbrytande, men man saknade underlag för hur det skulle stå sig ett par år fram i tiden.
Ett exempel var det rostskydd som redan ett par år efter introduktionen skulle vissa sig vara undermåligt. Dock kan ingen förneka att den nya Rovern var ett mästerdrag vad gällde flera andra punkter.
Till att börja med var designen en av de djärvaste som setts på mycket länge. Belackare gnällde om att man tagit linjer från Ferrari, Jensen och flera andra, men vad spelade det för roll. Dessa tillverkare hade blivit vad de var just tack vare en spännande och annorlunda design så varför skulle Rover inte gå i fronten vad gällde lite mer vardagliga bilar.
De, i vissa fall, stockkonservativa engelsmännen höll på att få pinten i tvärstrupen vid första visningen. Här återfanns inget av det man kände Rover för, möjligen med undantag av drivlinan.
Inget läder, inget trä, ingen aerodynamik á la de mjölklåda utan en linjesvepande kaross som var ett mellanting mellan kombi och vanlig fyradörrars bil. Motståndet mot den nya karossen försvann snabbt och tittar man i backspegeln kan man se att när samarbetsbilen mellan Rover och Honda kom mot slutet av 80-talet krävde man från köparnas sida just att en femdörrars modell skulle tillverkas. Bara för att tillfredsställa de gamla SD1-ägarna som inte ville ha en bil från Rover "med bara fyra dörrar".

Redan en kort tid efter introduktionen började köparna begära lyxigare och mera fullutrustade SD1:or. De första årens bilar hade i princip allt som standard och tillvalslistorna var minimala. När det gällde 3500 så hade de enda tillvalen varit fönsterhissar och fyrkanals stereo och detta blev standard 1977 samtidigt som den billigare 2600 introducerades. 1978 kom taklucka och läderklädsel som tillval och 1980, med introduktionen av V8S kom A/C som tillval.
Inom SD1-karossen utvecklades ett flertal motor- och utrustningsalternativ. Det fanns 2000 med fyrcylindrig motor, 2300 och 2600 med sexcylindriga motorer och 2400SD Turbo med en fyrcylindrig turboladdad diesel och naturligtvis 3500 med den 8-cylindriga motorn som Rover använt sedan 1968. 1984 kom den sista utvecklingen av V8-motorn och den hade då fått insprutning och fanns i modellbeteckningarna Vitesse, det sportigare alternativet eller Vanden Plas EFI vilken var top of the line, dvs lyxmodellen.

Ola Lundblad

SD1:or byggdes i Nelson, Nya Zealand, (längst upp på sydön) av NZ Motor Corp. Här byggdes 2600 manuell och automatisk samt 3500 med automatlåda.
Fabriken bygger för närvarande Honda-bilar, men även detta lär snart upphöra. De allra flesta biltillverkare har redan lämnat Nya Zealand, eller planerar att göra det. Detta beror på att de gamla skyddstullarna reduceras gradvis för att så småningom försvinna helt, vilket gör det olönsamt att bygga bilar på Nya Zealand.